På tal om rasism…

Apropå den svenska rasismen som jag skriver om nedan, ett av dess ansikten visade sig i helgen. Sionismens stora portalfigurer och kasperdockor i Sverige, (nej, jag säger inte kasperdockor för att antyda att det skulle finnas en judisk konspiration på vars händer ungliberalerna sitter, mest att det känns som en lämplig bild med en stor hand och på den gällt skrikande Ingerö, Malm och Federley), har haft fest för att fira 60 år av folkrättsliga övergrepp mot Palestinier.

Givetvis är det en provokation att ordna en fest i syfte att förbättra PR-strategin för Israels folkmord, och precis lika uppenbart så kommer människor att demonstrera sin ovilja mot detta. När så sker så blir det problem för det svenska sionistiska PR-maskineriet och lika förutsägbart följer då plan B, hävda att motdemonstranterna som protesterar är A. antisemiter och B. antidemokrater, plus möjligen C. våldsamma. Nu förekom det inga våldsamheter under demonstrationen häromdagen, så Ingerö får anstränga sig alldeles särskilt mycket för att klämma in den poängen, men Federley lovar uppbackning i en krönika som ska komma i veckan. Vad gäller antisemitismen så har jag deltagit i tjogtals demonstrationer för Palestiniernas rättigheter och varenda gång har såväl slagord som banderoller handlat om en kritik av den rasistiska ideologi som är sionismen. Men antisemitkortet är tacksamt, det kortsluter varje diskussion eftersom själva anklagelsen om antisemitism är så allvarlig att man därmed måste övergå till att diskutera om det verkligen var så. Även om det är uppenbart att ingen av de vänstergrupper som demonstrerade utanför “festen” skulle ägna en sekund åt människorna därinne när de inte är aktivt inbegripna i att samla in pengar eller välvilja till det sionistiska projektet. Detta vet unghögern mycket väl. Det förstår varje vettig människa. Men det passar deras syften att låtsas som om så inte vore fallet. Vad gäller våldsamheterna så förekom det som sagt inga sådana, och vad jag har hört så förekom inte ens ohörsamhet mot ordningsmakten. Polisen bestämde sig helt enkelt för att inskränka demonstrationsfriheten på egen hand och gripa de som var på plats. Men egentligen är det skitsamma om ordningen stördes eller ej, för om lugn och ordning är det som garanterar 60 år till av folkrättsliga övergrepp mot Palestina, då ska ordningen fanimej störas.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Läs även Loke om demon, alliansfritt om A-kassan och Svensson om SAP.

Det växer under ytan…

Idag har jag en debattartikel på SVT-debatt om främlingsfientliga strömningar i Italien och Sverige, och hur man måste analysera dem som en effekt av vänsterns misslyckande. Den heter “Utan röda fanor får vi bruna skjortor” och jag tycker verkligen att du ska läsa den. Med de senaste tio årens framväxt av högerextrema och främlingsfientliga strömingar så kan du inte, som sången säger, stå där sen och säga att du visste ingenting. Vi vet också att en livskraftig vänsterrörelse är det enda som kan erbjuda ett motmedel mot fascismen. Fascismen måste förstås som en reaktionär mobilisering av de hotade övre skikten, men som också mobiliserar arbetarklassen för gatustrider och som röstboskap. När kapitalismen visar sig oförmögen att erbjuda oändlig tillväxt, när den inte längre kan köpa vår acceptans med ständigt ökande materiell standard och människor istället upptäcker att deras nuvarande förhoppningar kommer på skam, då tenderar de att kunna vinnas över till rekationära syften. Som jag skriver i min artikel “den arbetare som inte erbjuds några alternativ måste börja se om sitt eget hus”. Eller för den delen som Max Horkheimer sa “den som inte vill tala om kapitalismen borde även tiga om fascismen”.

När sen även de etablerade partierna vill slå vakt om “den främlingsfientliga rösten”, om än för vad de uppfattar som en mindre främlingsfientlig politik än den SD står för, så är raset mot botten inlett. Risken finns att SD kommer in i riksdagen nästa år och bygger allianser med de i dagsläget mest näraliggande partierna som t.ex. Folkpartiet, men det andra alternativet tycks just nu vara att de fryses ut till förmån för att de andra partierna övertar deras agenda. Hursomhelst ser det illa ut, hursomhelst är det dags att göra något, hursomhelst är det vi i vänstern som måste göra det.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Läs även: Guldfiskes utmärkta analys av valet i Italien, och välkomna honom samtidigt till konflikt. Se även Mllström om brev från fängelset , redundans om Gramsci, Kims dikt, Bola de fogos råd till Anna-Karin Eklund och Slutstadium om papperslösa Missa inte Martins senaste inlägg på Dagens Konflikt.
Alis blogg är värd flera miljoner, min är bara värd runt 400.000, men eftersom jag är en man med små anspråk så kan jag casha in nu. Högsta budet någon?

Jag är synsk, tyvärr…

På dagens konflikt skrev jag häromdagen

Alltmer ser vi dock en livsfarlig idé få fäste, att straffet skulle uttrycka ”brottsoffrets värde”. Uttryck som ”är detta vad ett liv är värt?” eller ”att han döms till 3 år i fängelse ger mig upprättelse” är numer den vanligaste reaktionen på en dom. Snarare än rehabilitering syftar straffet till statens hämnd på förbrytaren, och offrets känsla av att vara drabbad mäts (..) Straffet löser därmed inga problem, men i fängelsets meningslöshet antas offret känna sig upprättat. Den onda cirkeln har därmed börjat; om min grannes inbrott var värt 2 år, hur kan mitt inbrott bara vara värt 1 år? Är inte jag lika mycket värd?

(Läs hela texten genom att klicka på citatet)

och idag står det i tidningen och bloggosfären
“Alla tycker nog att en dödsmisshandel borde kosta mer” i SVD
“Det känns lite lågt” i Aftonbladet
“Anmärkningsvärt att straffet kortas” i DN
“Prislappen för ett liv” skriver unge Ingerö uttryckligen
Ett hån mot allt rättstänkande säger Dick Erixon

Se även, SVD, DN, Ab

Länk och hosta

Jag kom hem från ett solstrålande Italien där jag och 5000 andra, mestadels papperslösa immigranter men även en del sociala centra från Norditalien, demonstrerade mot Lega Nords framväxt i Verona. Utvecklingen i Italien är givetvis djupt oroande, Ali skriver om den allmänna utvecklingen i Europa här men i Italien är det faktiskt ännu värre än Ali skriver. När den blir tillgänglig på nätet så rekommenderar jag alla att titta på Nazirock , en dokumentär om det italienska (neo)fascistpartiet Forza Nuova. I den dokumentären kan man se Berlusconi stå på samma scen och valplattform som t.ex. Roberto Fiore, Italiens kanske mest kända högerterrorist. Förmodligen var det Fiore som sprängde tågstationen i Bologna som dödade 85 människor och skadade över 200. Han är därtill en god vän till Engelska BNP:s Nick Griffin som kom in i London Assembly i dagarna. Hursomhaver, i Italien går alla främlingsfientliga krafter framåt med stormsteg och i och med att de just nu uppelever en svår ekonomisk tid parat med en ökande invandring så vädrar högerkrafterna morgonluft, det här kan bli hur illa som helst. (Det är för övrigt värt att notera, i tider då den svenska högern gråter ut så fort någon har en avvikande åsikt om Kuba eller Venzuela, att nästan ingenting sagts om att dömda terrorister håller hand med Italiens statschef samtidigt som den svenska högerns kontakter däröver fortsätter oproblematiskt)

Det som är beklämmande är dock att den utveckling som nu sker i Italien även har sin bakgrund i vänsterns misslyckande efter förra valet. När Prodi gick in i regering och fortsatte driva samma politik som regeringen före honom så blev väldigt många människor desillusionerade på politikens möjligheter. Om Prodi och Berlusconi är två sidor av samma mynt, varför då rösta på vänstern? Om vänstern driver högerpolitik men lite lågmäldare, varför då ha en vänster? Det är vänsterns uppgift att driva en offensiv antirasistisk politik. När kapitalismen globalt sett krisar så måste högern förklara det med anomalier, kapitalismen i sig är ju fri från motsättningar i deras analys. Man måste därmed hitta “den andre” som hindrar vad som annars vore en problemfri kapitalackumulation; muslimer, fattiga, migration, fackförbund osv. Vänstern är därmed det enda organisatoriska projekt som kan uttrycka en korrekt och progressiv förklaring till kapitalismens nuvarande kris. Om vänstern misslyckas med den uppgiften, då har vi väldigt mörka år framför oss.

Nu är all vänster i Italien utomparlamentarisk igen, och kanske är det vad som krävs för en offensiv nytändning. Kamraterna däröver är hoppfulla, jag önskar bara att jag kunde känna samma sak här i Sverige.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Nytt på konflikt: Läs Guldfiskes utmärkta analys av valet i Italien på ungefär samma tema som min senaste artikel på Dagens Konflikt, Någon borde skjutas. Slutstadium lovar nystart, Kim skriver om medelklassens exotism, akuhujan om vad dygden påbjuder, Redundans har en lustig debatt med obildade liberaler (apor?), Vida skriver om hur det egentligen är ställt med den globala “arbetsrätten”, Mia manar till handling och Autonoma Kärnan refererar 1 Maj.

Läs även Alliansfritt om den koleriske Magnus “Sen jag vaknade imorse har demokratin hotats 6 ggr idag” Andersson och Ekonomikommentarer om matkrisen

Årtiondets fest

Så var det äntligen dags, Motkraft fyller tio år och firar detta med en hejdundrande fest. Du vill väl inte missa festen som fördöms av Sverigedemokraterna? Inträdet är 80 spänn som går oavkortat till att utveckla funktionerna på motkraft, som gör det möjligt för människor att själva komma till tals om sin situation.

Man kan helt lugnt säga att den som inte festar, den är sverigedemokrat. Till de grävande journalisterna på SD-kuriren i allmänhet och min käre vän Erik Almqvist i synnerhet så kommer här ett hett tips, det finns ett annat dokument som innehåller stadgar om värdegrunden. Det börjar på R, men mer säger jag inte, det vore att förminska dina uppenbarligen briljanta journalistskillz.

På en mer allvarlig not, ni missar väl inte dagens konflikts tema om strejken i vården. Den inleddes med en krönika, fortsatte med en intervju och nu har en sjuksköterskestuderande gett sin syn på saken.

Intelligent design

Ska jag leva i utanförskap vill jag nog bo i djungeln…

One expositor of Cartesian philosophy, Antoine Le Grand, refers to the opinion “of some people of the East Indies, who think that Apes and Baboons, which are with them in great numbers, are imbued with understanding, and that they can speak but will not for fear they should be employed and set to work”.
(Noam Chomsky, Language and Mind, p. 102.)

Eller för er som föredrar mer litterärt värderade källor

“I recalled that it is generally believed among the Ethiopians that monkeys deliberately do not speak, so that they will not be forced to work[...]” (J.L. Borges, “The Immortal”, in Collected Fictions, p. 189)

En dålig jämförelse om en dålig jämförare

En sosse kallar Federley för nazist och bloggosfären tävlar i upprördhet.

Personligen så anser jag att det är att blunda för vissa tydliga skillnader att påstå att Federley skulle vara nazist, han stöder Israles utrotningspolitik av andra skäl än rasbiologiska. Eller så vill han mest synas i tidningarna. Dock är det svårt att dela upprördheten över att han kallas för nazist, och särskilt efter hans egen liknelse om kristallnatten efter att några arga ungdomar pajat några rutor. Såhär skrev han då:

Några krossade glasrutor spelar ingen roll. Själv tycker jag att kristallnatten var en av de tydligaste indikationerna på vad som komma skulle i tredje riket. Många kommentarer på denna blogg tycker inte att några rutor spelar någon roll. Själv tycker jag att det spelar en jävla roll. Men det kanske är så att samma personer som inte tycke några rutor spelar någon roll är samma som inte erkänner förintelsen?

Så, kan vi inte återgå till att diskutera folkmordet i Palestina nu?

Nytt inlägg på Dagens Konflikt

För er som ännu inte har hunnit ställa om era RSS-flöden så tänkte jag tipsa om att jag idag har skrivit en fortsättning på Arbetare bliv vid din spik. Fortsättningen heter Där har vi lappen, men var är en helt ny rock? och handlar om vilka effekter det har på samhällsekonomin när man beskär möjligheterna till utbildning och därmed inskränker den sociala rörligheten. Artikeln är lite väl teknisk men absolut inte oläslig för någon som är intresserad av ämnet. Båda artiklarna baserar sig på material som jag tagit fram i samband med min utredning på studentkåren om studenternas inträde på, och en flexibiliseringen av, arbetsmarknaden. I den senaste artikeln utvecklar jag hur den heterodoxa falangen av modern ekonomi menar att det finns utrymme för högre tillväxt och högre löner parallellt, med en ökad samlad efterfrågan som viktigaste orsak. Tyvärr så finns det en begränsning i antal tecken man kan skriva, och kanske främst i antal tecken någon orkar läsa på en blogg. Jag skulle vilja utveckla en närmare kritik av den strategin som postkeynesianer driver att knyta löneutveckling till produktivitetsutveckling. Det är givetvis problematiskt att binda upp arbetarklassens krav till näringslivets utveckling, men för de två parter vars strategi jag diskuterar i texten, LO/SAP och Svenskt Näringsliv/Alliansen, så tycks valet stå mellan ungefär de två linjer jag pekar på. Jag tror att marxister och postkeynesianer i ett så pass defensivt läge som arbetarklassen befinner sig i nu skulle kunna enas om en stor del av strategierna, jag räknar då t.ex. Johan Ehrenberg och Stefan Carlén till det postkeynesianska lägret. Framöver får jag förhoppningsvis tid att närmare utveckla min kritik av vissa begrepp inom ramen för den teoribildningen, som jag tycker är intressant att kritisera då vänsterfalangen inom LO alltid verkar ta sin utgångspunkt i en sådan analys. Som det är nu så får ni hålla till godo med mina idéer om vad som skulle kunna vara en radikal och progressiv utbildningspolitik och som skulle ena den heltidsarbetande och den visstidsarbetande delen av arbetarklassen i gemensamma krav för att stärka sina positioner. Det är väl inte så tokigt på en tisdagsmorgon?

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Etnoporr på Teatertribunalen

På söndag den 13 April kl. 17.00 är det en ny föreställning av America Vera-Zavalas “Etnoporr” på Teatertribunalen. Efteråt så kommer det att vara en paneldebatt på temat

Sexuell revolution idag – Hur ser den ut? Söndag 13e april
Våren 1968, för 40 år sedan i år, stod sexuell och politisk revolution högt på dagordningen. Idag pratas det livspussel, rätt till giftemål. Hur ser den sexuella och politiska revolutionen ut idag?

och jag ska deltaga tillsammans med Paulina De Los Reyes och Pia Laskar. Jag ska göra mitt bästa för att bidra med något till panelen, trots att de övriga två deltagarna är såpass mycket kunnigare på ämnet. Mest av allt ser jag dock fram emot att få se föreställningen som fått väldigt goda recensioner. Om ni ändå ska dit så kom gärna fram och säg “Hej, dagens konflikt är verkligen ett bra/småborgerligt/lysande/reaktionärt… initiativ”. Till dess tycker jag att ni ska läsa Hermans nya text på Dagens Konflikt. Sen lägger ni in den i RSS-läsaren så ni inte missar uppföljningen på Arbetare bliv vid din spik där jag ska reda ut de samhällsekonomiska effekterna av alliansens utbildningspolitik och ett sänkt omvandlingstryck, det låter väl spännande?
Läs även Alliansfritt, approximationer och vansterekonomi som vi snart hoppas se som gästskribenter på dagens konflikt.
Läs även Syrrans utmärkta artikel om just den sexuella revolutionen.

Då var det äntligen dags

Idag lanserar vi nättidningen Dagens Konflikt, ett välbehövligt inslag i samförståndets nätvärld. Jag citerar från chefredaktörens presentation:

“Det som utmärker vänsterns många idétraditioner är att de alla bejakar konflikten. Den inte bara erkänner samhällets inre konflikter utan ser dem som historiens främsta drivkrafter. Demokratin är det främsta exemplet på framsteg som tvingats fram av vänsterns konfliktbejakande idégrund.”

Min senaste text är redan uppe, Arbetare bliv vid din spik om utbildningspolitik och klassklyftor. Framöver kommer jag att skriva mina mer genomarbetade texter inom ramen för Dagens Konflikt
, där de kommer att göra sällskap med några av de mest intressanta övriga vänsterbloggarna som nu tagit steget över till en mer kollektiv form. Många av oss har tröttnat på den individualism som ligger i bloggandet och för någon som är van att organisera sig och bedriva politik kollektivt så känns det mer naturligt att också skriva i den formen. Det kommer även att dyka upp debatter, reportage, temaserier och allt annat som man önskat sig från de vänstersidor man kollar av varje dag - så se till att lägga till Dagens Konflikt i era rss-flöden redan nu.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det