Jag är synsk, tyvärr…

På dagens konflikt skrev jag häromdagen

Alltmer ser vi dock en livsfarlig idé få fäste, att straffet skulle uttrycka ”brottsoffrets värde”. Uttryck som ”är detta vad ett liv är värt?” eller ”att han döms till 3 år i fängelse ger mig upprättelse” är numer den vanligaste reaktionen på en dom. Snarare än rehabilitering syftar straffet till statens hämnd på förbrytaren, och offrets känsla av att vara drabbad mäts (..) Straffet löser därmed inga problem, men i fängelsets meningslöshet antas offret känna sig upprättat. Den onda cirkeln har därmed börjat; om min grannes inbrott var värt 2 år, hur kan mitt inbrott bara vara värt 1 år? Är inte jag lika mycket värd?

(Läs hela texten genom att klicka på citatet)

och idag står det i tidningen och bloggosfären
“Alla tycker nog att en dödsmisshandel borde kosta mer” i SVD
“Det känns lite lågt” i Aftonbladet
“Anmärkningsvärt att straffet kortas” i DN
“Prislappen för ett liv” skriver unge Ingerö uttryckligen
Ett hån mot allt rättstänkande säger Dick Erixon

Se även, SVD, DN, Ab