Petter Partikulärt

Jag bloggar (för) lite; istället jobb, föreläsningar och debattartiklar. Läs gärna på svt-debatt, där jag nu ser att den översta artikeln innehåller en bild på undertecknad från en första maj-demo – en bild som används av den oerhört stolliga organisationen “Upplysning om kommunismen”. Därför passar jag på att tipsa om det kommande vernissaget om Kapitalismens historia den 17 Oktober, en utställning som jag varit med och jobbat med. Gå även och se kommunistiska manifestet som pjäs där på Tribunalen; det är en fantastisk text och en härlig ensemble. Kom även och lyssna på Socialistiskt forum i Uppsala den 18-19 Oktober för flera intressant debatter, jag modererar en om parlamentariskt och utomparlamentariskt arbete. Skriv även upp Stockholmsdagarna den 8 Nov då det blir oerhört intressanta diskussioner om stadsplanering och barnens villkor i dagens storstäder. Pust, nu för något annat.

Inledningsvis måste jag väl sluta mig till alla andras diskussionsämne, men genom konstaterandet att debatten om huruvida det finns vänster- och högersossar eller inte är ganska enkelt avklarad. Det är som problemet med de ljugande marsianerna – Vill ni veta vilken sorts sosse ni har framför er så fråga helt enkelt om de anser att det finns en sån skillnad, endast en högersosse skulle svara nej. ( Vad gäller Morians påstående att sossar själva får definiera sin identitet så är det givetvis även så att om det låter som en liberal, jobbar FÖR en högerpolitik och jobbar ÅT ett av Sveriges mest osympatiska privata vårdföretag så är det inte socialdemokrati oavsett hur blogglisten ser ut, det finns nämligen en hel historia av människor som kämpat ärligt för socialdemokratin, och deras insatser blåser man inte bort så lätt. )

Bloggat till höger och vänster om höger och vänster: Thomas Hartman, Catti, HBT-sossen,

ArvidFalk, Sjölander, Jonas Morian, Erik Laakso, Reza Javid, Johanna Graf,

Vad gäller att S och Mp valt att stänga dörren vänsterut så är det svårt att i nuläget säga exakt vad som blir följden. Jag är mer intresserad av en vänsterpolitik i sig än av vilket parti som för den, och kanske kommer vänstersossarna äntligen att ledsna på sin högerledning och nu kräva väsentliga steg vänsterut som kompensation för alliansen högerut. Men samtidigt är det en lång mandatperiod framför oss då ett borgerligt miljöparti och en urvattnad socialdemokrati kan ställa till med många konkreta försämringar som minskar möjligheterna till en samlad vänsteropposition ute i landet. För varje privatiserat sjukhus, avknoppad åldringsvård, privatiserad skola, försämrad socialförsäkring osv. så försvinner den materiella grundvalen för ett solidariskt samhälle. På så vis är jag djupt oroad över vad som kan hända om de socialdemokratiska gräsrötterna inte säger ifrån på allvar.

Samtidigt kan detta givetvis innebära ett uppvaknande och ett slut på den parlamentariska svältdöd som den svenska arbetarrörelsen tvingats utstå sen mitten av åttiotalet, där en mer eller mindre snabb nyliberal utveckling skett oavsett färg på regeringen. Kanske krävs det en verklig polarisering, möjligen hjälpt av den nuvarande kapitalistkrisen, för att faktiskt återgå till att diskutera verkliga politiska alternativ, inte färgen på avvecklingen av välfärdsstaten. Det kan vara positivt att SAP går in för att göra priset för samarbete så högt att V vägrar, risken finns annars att de skulle sålt ut sig alltför billigt i utbyte mot att sitta med vid bordet. Bara tiden kan utvisa.

Allt beror i slutändan på den folkliga mobiliseringen, just nu kan man bara hoppas på att detta får folk på fötter; vänstersossar, fackligt aktiva, antikapitalistiska miljövänner och vänsterpartister som en verklig opposition mot den rådande politiken, och därför som opposition mot att den politiken ska fortsätta även om vi får ett regeringsskifte. Det måste vara målsättningen för alla vänstersinnade i Sverige vad gäller den parlamentariska politiken, som dock på intet vis uttömmer “det politiska”. Kanske är det en fullständig kollaps för parlamentets möjlighet att erbjuda alternativ som krävs för att arbetarrörelsens partier ska minnas sitt ursprungliga uppdrag, att vara röst därinne för vad som skriks ute på gatan. Fackföreningsrörelsen är den främsta bäraren av den demokratiska möjligheten, men ibland är man rädd att de glömt sin vapen så länge att de rostat sönder. Jag har dock känslan av att den fackliga basen är mycket rörligare än vad de i toppen anar, och förr eller senare får också en sparkad volvoarbetare nog och säger ifrån. Jag hoppas att det blir förr…

Konflikt: Läs Herman, Bola de fogo, Pusslet, Kim Muller, AK och guldfiske.

Bloggarna om detta: Jinge, Niklas.in, Röda raketer, Life of Avlo, Esbati, Queen of Light, Forever United, Approximation, Badlands, Reza Javid, Tomas Jonsson, Hanna Löfqvist,

Tidningarna: SVD1, SVD2, DN, SDS, Dagen1, Dagen2, AB,
Samt: SVD1, SVD2,SVD3, SVD4, DN1, DN2, DN3, SDS, DN4, SDS, Dagen1, Dagen2, AB, Ekot AB1 SvD1 HD1 DN1 SDS ETC i