Petter Partikulärt

Jag har inte skrivit på den här bloggen på länge, ibland har man behov av att dra sig tillbaka för att tänka och studera. Det finns något i ett ständigt debatterande som gör det svårt att verkligen komma någon vart. Särskilt diskussionerna i bloggosfären kan bli fullständigt poänglöst upprepande av positioner – fram och tillbaka. Särskilt tydligt och än mer tragiskt blir det i samband med Israels massaker i Gaza.

Jag har inte alltför mycket att säga som inte redan sagts bättre av kamrater. (Läs Esbati, Pastey, Eva , Angry Arab) Israel begår ett genomvidrigt folkrättsstridigt massmord just nu.

Det borde inte ens finnas något att diskutera innan man återgått till 67 års gränser. Där skulle en fredsprocess kunna börja.

Jag känner stor värme över alla som sluter upp, demonstrerar, protesterar och delar flygblad men samtidigt är känslan av hopplöshet översvallande. Israel bryr sig inte om vad världen säger, så länge de har USA på sin sida. Vad kan man göra? Själva möjligheten att vi kan förkorta massakern en endaste dag förpliktigar oss att försöka. På lördag är det demonstrationer runtom i Sverige, i Stockholm, kl. 13.00 på Sergels torg.

Jag har vänner som befinner sig i Hebron, som skyddar skolbarn från de Israeliska bosättare som skjuter på dem. Den senaste veckan har 27 personer skjutits i Hebron, i skuggan av massmordet i Gaza kan vad som helst döljas. Här dras konfliktlinjerna för ett årtionde, ett århundrande av mörker. Av en borgerlighet som försvarar massmord i namnet av “västvärldens” krig mot Islam. Som använder begrepp som bara extremhögern skulle tagit i sin mun för bara 20 år sedan. Tyvärr ser de ut att få som de vill. I en debattartikel i nästa nummer av arbetaren skriver jag om vad 2009 kan innebära, på gott och ont. Passagen härunder kommer därifrån; läs hela på hemsidan eller i tidningen.

Slutligen kan vi konstatera att det värsta som kan hända under 2009 är att motsättningarna mellan en påhittad västerländsk demokrati och en påstått österländsk fundamentalism tillåts bli den centrala politiska frågan. Det är lätt att genomskåda varför den här debatten rasar i tider när den västerländska demokratins apologeter inte vill prata så mycket om vad som händer på hemmaplan.

Det var länge sen man i den offentliga debatten övergav idén om demokrati som ett samhällssystem där flertalet har ett aktivt inflytande över vad som sker. Nu överger vi nämligen även den liberala föreställningen om att rösta vart fjärde år och däremellan garanteras en uppsättning rättigheter. När vår yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet så blir avlyssnad, pepparsprejad, iklädd overall, torterad och fängslad i hemlighet vill de gärna leta efter något annat att peka på.

På detta sätt måste vi också förstå hur västvärldens eliter nu formerar sig till ett gemensamt försvar för Israels massmord, medan bomberna regnar över Gaza.

Situationen i Palestina är så ofattbar att det blir svårt att prata om annat, men om vi ska hoppas på att lösa den så måste vi se hur allt hänger ihop. Hur kriget i Irak är ett angrepp också på den amerikanska arbetarklassen; hur förvägrandet av rösträtt i Palestina har kopplingar till Säpos rätt att avlyssna vänstern i Sverige.